Solgläntans kropp & själ

Tacksamheten till en fantastisk sjukvård ♥ Livets flöde del 7 ♥
 

 

 

 

Denna berättelse hände ganska nyligen. Jag hade varit lite spänd i min nacke i säker en vecka när satt och lekte med mitt fina barnbarn Elias. Jag lyfte upp honom i luften och satte honom på mina axlar vilket han gillade glatt. När jag skulle lyfta ner honom från axlarna kände jag en smärtimpuls i nacken som gick rakt upp i skallen.  Men som mamma, hustru och till råga på all terapeut försökte jag bortförklara det som en liten sträckning.

 

Dagarna gick och jag blev mer och mer öm i nacken och axlarna så en dag bestämde Nadja och jag oss för att ge varandra lite massage (Bosse fick sig en omgång han med) Det kändes helt underbart efter massagen, ömt men mycket mjukare och ledigare.

 

Efter någon dag började jag få märkliga smärtimpulser vid sidan av halsen. Ena gången kunde det vara vänster sida och nästa gång höger. När det hände kunde smärtan sprängda upp i bakhuvudet eller bort till ögat så att synen blev påverkad. Det fanns inget mönster i när det skulle ske och vart smärtan skulle blixtra till. Smärtan höll alltid i sig i 30 – 60 sekunder sedan släppte den och efterlämnade bara en ömhet i ca 5 minuter. Dessa attacker kunde komma ca 15 gånger per dag och även väcka mig på natten.

 

Nadja och Bosse började bli oroliga. Bosse började ringa hem från jobb för att höra hur det var och Nadja, som är här en hel del, började kommentera varje gång hon såg att jag fick dessa märkliga smärtattacker.

 

Nu hör det till saken att jag haft en lillasyster som fick en hjärntumör för 9 år sedan och dog för 8 år sedan. Jag har haft en ung tjej som kund som också fick en hjärntumör och inte klarade sig ens ett år. Det som är lika för de båda är att de inte blev trodda när de sökte hjälp hos sjukvården utan snarare nonchalerade och hemskickade med migräntabletter. Dyrbar tid blev bortspolad av en nonchalant sjukvård. Tyvärr……. Detta har berört och gjort ont i ens inre. Man känner ilska, hopplöshet och man blir hjälplöst berörd. Unga liv som inte får all hjälp som bara ska finnas till för alla direkt.

 

Dessa händelser plus en hel del andra jobbiga händelser s om hänt inom familjen gör att mina närmsta går med en ångest av att tänk om ”något sådan ska hända någon av oss”. Min tro är att tanken ihop med känslosystemet skapar en kedjereaktion av händelser som ger svar på det du går och tänker på som du även då har starka känslor ihop med.

 

Nadja fick tillslut nog av att se mig ha ont och ville att vi omedelbart skulle åka till akuten. Jag tyckte att det var lite väl drastiskt. För min del kändes det som om det var någon kota som hade hamnat lite på ”sniskan” och klämde till nerverna som gav upphov till smärtimpulserna.  Men jag såg och kände hennes oro så jag ringde vårdcentralen och fick en tid på morgonen därpå.

Morgondagen kom och jag skulle vara på vårdcentralen kl 9:15. Bosse var ledig så vi bestämde att vi kunde äta frukost när jag kom hem .

 

Jag blev inkallad nästa omedelbar av en mycket trevlig läkare. Hon lyssnade på min beskrivning av hur symptomen betedde sig och min egen teori av vad som var orsaken. Jag förklarade att jag åkt ner till vårdcentralen för att lugna min familj. För det som jag hade var inget allvarligt utan det kom att gå över av sig själv ;) Läkaren undersökte mig och sedan gick hon iväg för att tala med sin chef. När hon kom tillbaka sa hon att jag skulle till neurologen på akuten  och att de skulle beställa sjuktransport för jag fick inte köra själv.

 

Jag blev allt lite chockad för detta hade jag inte förväntat mig. Jag protesterade mot det där med sjuktransport och sa att då fick min man eller dotter köra mig. Någon annan kunde behöva den här transporten bättre än jag. Jag visste att mina nära skulle komma med ändå så då kunde de lika bra hämta mig här.

 

Jag ringde min kära Bosse ……..men den godingen hade gått ut i garaget utan mobil- och hem telefon. Så det blev att ringa till Nadja som kom farande som en liten stormvind fyll av omtanke och kärlek.

 

Vi begav oss ner till akuten i Trelleborg. Jimmy dök också upp för att överlämna lilla Elias hos oss för han hade en del saker som skulle uträttas där lilla Elias inte kunde vara med. Efter att suttit i väntrummet i ca 30 minuter blev det äntligen min tur. Jag fick träffa sjuksköterskan som sköter sorteringen av patienter som kommer. Man blir rangordnad efter hur akut det är. Hon läste igenom remissen och blev upprörd över att Vellinge hade låtit mig åka privatbil dit. Jag förklarade att det var inte Vårdcentralens fel för det var jag som inte hade velat. Då förklarade hon för mig att i det läget som jag befann mig i skulle inte jag fått bestämma detta.

 

Nu gick det fort. Jag blev inkallad direkt. Av med kläderna på övre delen. På med elektroner för att kolla EKG samtidig som en satte på mig en remsa på min handled med mitt namn och födelsedata. De satte in en kanyl i armen och tog en massa blod. När jag låg där tänkte jag bara ” VAD HÄNDE” sen tittade jag på lilla söta Nadja som satt en bit bort och log med lilla hungriga Elias vid sitt bröst.                                                                 De erbjöd mig en sjukhusrock, men där gick gränsen. Det gäller att hålla på sin tro hihihi……. ”Tar jag på mig rocken så accepterar jag tanken på att jag är sjuk” Kan bara småle nu när jag skriver detta :D Min tro på attraktionslagen har verkligen fått fäste i mitt tänk.

 

När inskrivning och alla provtagningar var klara fick vi komma till ett eget rum och äntligen kunde Nadja springa iväg och handla lite lunch till oss medan jag tog hand om vår sovande lilla prins <3

 

Neologen kom. Jag fick göra en massa tester. Alla prover och alla tester var på topp. Men hon hade talat med sin chef och de sa att de ville utesluta alla möjligheter så de hade tagit beslutet att skicka mig till röntgen. Det skulle bli en skiktröntgen med kontrast. De kom och hämtade mig med rullstol vilket jag tyckte var lite överdrivet. Men fick förklarat att jag var prioritet röd och fick absolut inte gå ner dit själv eftersom jag var under utredning. ”OK …tänkte jag” ” Det är bara till att luta sig tillbaka och följa med på denna våg av omhändertagande”

 

Röntgen var en mycket speciell upplevelse. När de sprutade in kontrasten blev man jättevarm i hela bröstkorgen och mellan benen (det kändes som om jag kissade på mig). Det tog inte mer än ca 15 sedan var jag tillbaka på rummet igen.

 

Vi hade ständig kontakt med Bosse och Nathalie. Jag sa till dem att de inte behövde oroa sig. Bosse skulle hjälpa Nathalie och hennes kompis att flytta så det var lika bra de satte igång med det. Men jag förstår när sådant här händer stannar tiden och lusten, man håller andan och bara väntar.                                             Min trevliga läkare dök slutligen upp och meddelade att enligt alla tester och rötgen var jag fullt frisk. Det man kunde se på röntgen var att det var två hals kotor som låg lite snett som troligtvis var orsak till symtomen.

 

Vi åkte hem lättade och glada. 2 dagar efter fick jag en nackspärr då det låste sig helt, vilket gjorde ordentligt ont. Fick en tid dagen efter hos min naprapat som lyckades lägga kotorna till rätta igen.

 

 

Jag tror att jag fick denna upplevelse för att få se hur en välfungerande sjukvård kan vara. Det var bara en massa fantastiska människor som jag fick möta, vänliga, glada och väldigt omhändertagande. ♥

 

Min älskade familj kan äntligen slappna av, i alla fall när det gäller sjukdomar i övre delen av min kropp. Kärleken och omtanken vi känner för varandra får ny kraft i en sådan här situation.

Jag har i alla fall fått en OK stämpel i nuet och det är skönt. Nadja har fått något roligt att skratta åt när det gällde läkarens kommentar av röntgen:” Vi hittade inget på röntgenbilden” med andra ord är det bara "tomt" ;)

 

Med detta vill jag avsluta sjunde delen av ”Livets flöde”

 

Ta hand om varandra, sprid kärlek och glädje omkring dig ♥

 

Önskar dig en fantastisk dag 

Kram Jeanette ♥